Abstract

It has been argued that for the management of complex issues such as sustainability, which transcend traditional policy sectors and require coordination between several different interests and actors, policymaking depends upon collaboration and integration processes between different sectors and tiers of government. The overall aim of this thesis is therefore to study how and why (or why not) policy integration processes are being developed in regional policymaking and what this means for the achievement of sustainable transport. The thesis consists of two separate qualitative case studies of policymaking in two Swedish regions, one representing a least likely case and the other a most likely case of policy integration. The focus has been on the organizational actors involved in policymaking processes for the regional transport system. For the general discussion the theoretical framework of policy integration, complemented by the analytical concepts of policy logics, organizational identities and boundary object are used. The findings are presented in four articles. An overall conclusion is that policy integration processes do not necessarily result in policy for sustainable transport. If policy integration becomes a goal in itself and the same as joint policy, it risks neglecting sustainable values and becoming the smallest common denominator that a number of actors can agree on. For developing sustainable transport solutions, collaboration for the coordination of policy may be beneficial, but the aim of such processes should not be joint policy. För att beslut och riktlinjer ska kunna utformas så att de leder till lösningar av komplexa frågor, såsom hållbar utveckling, anses de behöva hanteras i samverkan mellan flertalet berörda sektorer och beslutsfattande nivåer. Det är dessa samverkansprocesser, beskrivna som integration under policy processer, som den här avhandlingen analyserar. Syftet är att studera om och hur integrerade regionala policyprocesser förekommer, hur de utvecklas samt deras betydelse för att åstadkomma ett hållbarare transportsystem. Detta undersöks genom kvalitativa fallstudier av två olika svenska regioner som representerar ett minst och ett mest troligt fall av integration av policy. Fallstudierna görs i regionerna Stockholms län och Västra Götalands län. Dessa två fall representerar dessutom två helt olika typer av regionala organisationer, vilket gör att de utgör underlag till, inte bara en diskussion om hållbara transporter, utan också om utvecklingen av den svenska regionala förvaltningsnivån. För analys används teori kring integration av policy och tre huvudsakliga analytiska begreppsansatser: policylogiker, organisationsidentiteter och gränsobjekt. Resultaten presenteras i fyra separata artiklar och dessa diskuteras tillsammans i den inledande kappan. I studien konstateras att integration av policysektorer och förvaltningsnivåer inte nödvändigtvis leder till transportlösningar som är mer hållbara. Beslut om en gemensam policy över sektorer och nivåer riskerar bli urvattnad eftersom det är många aktörer som ska komma överens. Samverkan för att samordna olika mål och intressen visar sig i huvudsak vara viktigt för att styra mot ett hållbart transportsystem, men det innebär inte att gemensam policy bör vara målet. Därutöver belyser studien hur olika organisationsformer på regional nivå påverkar regionala beslutsprocesser och hanteringen av hållbar transportutveckling.

Abstract

Sustainable urban transport is a complex challenge requiring innovation in technologies, culture, and policies. Given the systemic nature of the issues involved, numerous studies have applied the transitions approach to urban transport. However, relatively weak conceptualization of agency in the transitions literature limits the usefulness of this approach for the governance of urban transport. The objective of this study is to contribute to the conceptualization of agency in the multilevel perspective to sustainability transitions. We propose that two types of actors exercise agency to foster innovation: technology constituencies, who promote the adoption of specific technologies by citizens, businesses, or governments; and instrument constituencies, who promote the adoption of specific policy instruments. In focusing predominantly on technological innovation, the transitions literature has generally juxtaposed these constituencies or considered them to be the same. We posit that the two constitute distinct, albeit possibly overlapping, actors and that their relationship(s) help better understand and explain how transitions evolve. We discuss the implications of this distinction for the governance of urban transport and argue that the presence of instrument and technology constituencies, and their relationship(s), should be examined empirically in future research. Document type: Article